Hej Hopp!
Vilken jävla dag det varit.
Imorse vaknade jag av att sängen var sjöblöt. Då har challe kommit in o lagt sig hos mig under nattens alla hostattacker och kissat igenom blöjan. Så de va bara att gå upp, bytte blöja som vanligt och tvättade av honom. Sen skulle ja ge honom hostmedicin, de vanliga 2,5 av mollipect. Han har verkligen avskytt hostmedicinen men nu ville han istället ha "mej mamma, mej" (mer mamma, mer) och jag sa ifrån o gick istället ut i köket för att skölja ur den där måttgrejan och fixa vällingen. när jag kommer in i vardagsrummet har han tömt HELA flaskan.
på bordet på mattan.. det skiter jag fullständigt i, min tanke - HUR mycket har han fått i sig???
Så jag ringer giftcentralen. Efter hans kräks/krampattack i höstas när han drack rengöringsmedel så tog jag ingen risk. de sa att medicinen innehåller efedrin som kan påverka o han berhöver medicinskt kol om han fått i sig öer 17 ml.
stannade hemma ett par timmar (Skulle egentligen på praktik idag) men jag tyckte han betedde sig jävligt lustigt. Sjukt trött, grinig och ville inte äta något. Så jag stannade hemma idag. även fast samvetet säger emot så känner ja bara what - the - fuck liksom. det är min SON, mitt BARN. om jag känner att han inte är okej kan ingen i hela världen stoppa mig från att vara med honom o se till att han mår bra. Nu på eftermiddagen började jag känna igen min lilla kille igen. Så det var värt att vara hemma.
I höstas lämnade jag honom på dagis när allt lugnat sig.. men herregud, när ja kom till skolan skulle vi precis börja med begravningsdekorationer och de började berätta om barnbegravningar o att man kunde dekorera nallar osv. Då brast det och jag åkte o köpte en teddykompaniet katt och hämtade honom på dagis o åkte hem o myste i soffan. snosade på hans blonda kalufs och bara viskade om o om igen att "mamma är här, mamma älskar dig mest av allt i världen"
Alla mödrar har en oändlig, oförklarlig och fantastiskt, imponerande stark kärlek till sina barn. En kärlek som gör att de skulle kunna lyfta bilar, gå på vatten eller gå genom eld om det skulle behövas för dem.
Charlie är ALLT för mig. han är hela min värld, anledningen till att jag står här idag. skälet till att jag kämpar för framtiden. Jag älskar honom, så otroligt mycket! Jag vill inte leva en dag, en minut eller sekund om han skulle försvinna, vill inte ens tänka tanken. Men den tanken har kommit när de hänt saker. Som när han ramlade ur bilbarnstolen i bilen i somras med huvudet först i asfalten när han satt o vägde fram o tillbaka o jag inte hade spänt fast honom än o lämnat bildörrn öppen. det hände på en sekund och jag kände bara sån brutal ångest över att jag var skälet till att han ramlade ur bilen när jag vände bort för en sekund å tittade åt ett annat håll. Men det blev bara skrubbsår. inte ens en hjärnskakning men ja var helt övertygad om att ja haft ihjäl honom. likadant i höstas när jag hade jobbat bort en fläck och lämnat ta bort medlet på strykbrädat. Det hade charlie hittat när jag stod o diskade så när jag kom in i vardagsrummet gick han o hulkade och såg väldigt illa ut, krampade och kräktes om vartannat och jag grät som en gris och var livrädd. Det löste sig också för det var inte frätande. Men det HADE ju kunnat vara det!! det hade kunnat vara nåt farligt och jag tänkte väll inte att han nådde upp till strykbrädat men de gör dem. dem står på deras små tår o sträcker sig o så når dem.
Det och sen idag. jag lämnar inget med avsikt öppet, men de handlar om så lite som att sätta på en kork. och jag kan skylla på att jag var trött men det kan man inte. men nu är ju det bra också och dem sa på vårdcentralen att det är INGEN FARA. Det här händer hela tiden, och alla för'ldrar är med om något någon gång.
Jag vet inte hur man överlever förlusten av sina barn, och jag vill aldrig erfara det heller.
Jag lämnar det så, med min skatt sovandes i sitt rum och en ny dag imorgon!
